Ni vet den där sagohästen med guldgul päls och lång, silvervit man och svans, som man drömde om när man var liten, det kan ha varit en haflinger-häst.
Haflingern kommer ursprungligen ifrån Italien, mer exakt från Sydtyrolen. Det var under en tid när den regionen hörde till dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Själva namnet fick rasen från byn med samma namn, Hafling.
Det avelsmål man hade när man började avla fram rasen var att skapa en arbetsvillig liten häst med bra lynne. Hästen skulle passa till att användas i arbete på alpjordbruk men även som klövjehäst på smala stigar i alpterräng.
Bergshäst korsades med arab
För att få fram en sådan typ av häst så korsade man ett sto från bergområden med en arabisk halvblodshingst med namnet 133 El’Bedavi XXII. Avkomman till dessa två föddes 1874, hingsten 249 Folie. Han räknas
som haflingernas stamhingst. Under 1900-talet skapades sju hingstlinjer som man gav namnen A, B, M, N, S, St och W, med Folies ättlingar. Sedan dess är det brukligt att haflingerhingstar får första bokstaven i sitt namn från sin far och haflingerston istället första bokstaven i namnet från sin mor. Den unika och uppseendeväckande färgen som haflingern har kallas för flaxfux och finns i många olika nyanser.
Haflingern håller oftast ponnyhöjd men kallas ändå för häst tack vare sina övriga egenskaper och karaktär. Mankhöjden ligger oftast mellan 137 centimeter till 150 centimeter. De är lite grövre än ett varmblod i kroppstypen och används både till ridning och körning.
När man ska avla på en haflinger efterfrågas av rasföreningarna en uttrycksfull och harmonisk medelgrov rid- och körhäst som är medelgrov och har goda proportioner samt elegans. Man värderar även ett gott lynne högt.
